Det gör mig så upprörd ibland. Hur folk som inte funnits i ens liv på så länge bara dyker upp som att ingenting har hänt. Jag hade en gång en bästa vän, men han valde att bryta det pga. att hans flickvän misstyckte över vad jag tror kan bero på att hans bästa vän var en tjej. Saksamma. Han valde iaf att bryta upp det på ett väldigt dåligt sätt som sårade mig väldigt djupt. Men så häromdagen så väljer han att ringa mig. Efter 2 år. 2 år. 2 Jävla år.... Jag kan nog själv inte beskriva chocken när jag hörde hans röst i telefon. Som att ingenting hade hänt. Men ALLT har hänt. Och han frågar mig om jag har en ny pojkvän. Ny? Bara ett och ett halvt år, relativt ny eller vadå? Vad ska man säga? Du hör av dig när du och din tjej har gjort slut, som att allt är som vanligt. Men det är det inte. Jag har gått vidare från vad våran vänskap en gång var och skapat mig ett nytt liv, ett bättre. Att höra din röst i telefon startade upp så många känslor inom mig. Chock, ilska, vrede, besvikelse, sorg. Du fanns där genom misshandeln. Och jag fanns där varje dag genom bilolyckan. Men du kastade bort allt i ett ögonblick och det går inte att ta tillbaka, jag vill inte ta tillbaka det. Och att du har mage att bete dig som ett svin mot min pojkvän, du är ingenting jämfört med honom.