Har ni någon gång känt riktigt glädje? Sån som får er att varje dag kämpa vidare, även i jobba situationer. Som får er att stiga upp på morgonen? För så känner jag varje gång jag ser han. Varje morgon när jag vaknar och min första tanke är han. När jag har jobbiga dagar, helst bara vill skrika ut av ilska, kasta saker omkring mig(ja jag har såna dagar när jag skulle vilja göra det), så kan jag lugna ner mig när jag tänker på han, att jag vet att jag har han att komma hem till. När Jag sliter mig upp på morgonen, klockan är 06.00, ingen är vaken och att stiga upp är så jobbigt då tänker jag att när dagen är över då finns han fortfarande här. Det finns även dagar när jag bara vill gråta ut, brukar oftast då ske under tiden jag har pms, då är mitt humör inte alls bra, ingenting duger, jag är så missnöjd över mig själv, kan kolla på mig själv och tycka att jag är ful och tjock, ja ni vet när allt är skit och livet suger, då har jag honom som lyfter upp mig igen. Han ständigt finns där vid min sida, att jag inte skrämmer bort honom för det gör jag med många personer som får träffa mig under min pmsperiod. Nejdå han finns där, och han peppar mig, säger hela tiden, varje dag hur fin han tycker jag är, hur mycket han älskar mig. Sånt jag behöver höra för att kämpa vidare. Det kallas glädje, för ingenting har lyckats få mig att må så bra som han gör. Jag ser inte bara glädjen i han, utan allt omkring honom. Jag kan vara helt slut efter en dag på jobbet, hungrig och grinig. Så kommer man hem till hans familj, försöker hålla uppe humöret, tänker att ja snart går jag isäng. Så kommer två solstrålar, hans småsyskon, och ja då har du en annan glädje, för med dom kan jag alltid börja le, skulle ni träffa dom skulle ni förstå varför. Man kommer hem till dom och känner sig direkt som en i familjen! Jag har så mycket att vara glad över, hoppas ni också har en sån glädje, för det är som min laddare, som ger mig ny energi när det börjar ta slut! :)