Helgen var okej, jag har mens, och vill sova.
Var Umeå cruisingen i helgen, jag var full och bilder kommer sen!

Jag säger inte att jag älskar dig, en gång i tiden var det så men de var så länge sen. Jag säger inte att jag hatar dig, för de vore att känna något för dig. Det enda jag nu tycker, är att tycka synd om dig. Jag trodde innerligt att alla kunde ändras, jag trodde verkligen att om du ville, så kunde du ändra dig. Men du har visat mig raka motsatsen. Jag stäckte ut en hjälpande hand och du gav mig skit tillbaka. Jag förlät dig och gav dig fler chanser, och du slog mig ner i backen. Jag ville så gärna tro att du kunde ändras, trots vad alla sa, mina vänner, min familj. Alla sa att jag skulle inse att "han är körd, han kommer inte ändras". Men jag vägrade tro de, det som var så självklart ville jag inte tro på. Men jag har nu insett, du är förlorad, och jag tycker synd om dig. Rent jävla synd att du ska vara så förståndshandikappad. Jag ser nu ner på dig, det finns inget av de jag en gång tyckte var så bra med dig som finns kvar! Allt är borta och fyfan vad det känns bra! Du förtjänar varenda slag du fått. Ingenting du nu gör kan trycka ner mig, jag är fri från dig och tack fyfan för det! Sen btw, snälla sluta ringa mig direkt du är full och ring din flickvän istället.

Kändes jävla bra att skriva av mig!